Kammarmusikfestivalen RUSK tar pulsen på samhället

Foto: David Viklund
Kammarmusikfestivalen RUSK har under de konstnärliga ledarna, klarinettisten Christoffer Sundqvist och tonsättaren Sebastian Fagerlunds beskydd profilerat sig som en högklassig festival där nutida och äldre klassisk musik samsas och kommunicerar sinsemellan på konserterna. Som tema för årets upplaga har festivalen valt  ”makt”.

 

Den sjunde upplagan av kammarmusikfestivalen RUSK ordnas i Jakobstad 19.–23.11.2019. Festivalens hemvist är Schaumansalen vid Campus Allegro och arrangeras av Jakobstads Sinfonietta och staden Jakobstad, i samarbete med de tre stadier av musik- och konstutbildning som finns i staden.

När jag via telefon når Fagerlund, nyss hemkommen från operan Höstsonatens premiär i Hongkong, berättar han att man varje år har försökt välja ett tema som inte bara anknyter till musik eller stil – det ska även finnas en samhällelig aspekt.

”Makt är aktuellt ur politiskt, historiskt, kulturellt, sociologiskt och ekonomiskt perspektiv”, det praktiskt taget väller ur en klart inspirerad Fagerlund när han öppnar upp bakgrunden till hans och Jakobstadsbördige Sundqvists övergripande resonemang kring tematiken.

”Nu har det varit jättemycket på tapeten med könsbalans men precis lika intressant är konstnärens förhållande till makthavare men också konstnären som maktutövare”, summerar Fagerlund temats kanske två tydligaste infallsvinklar.

Makt omformulerat till en aktivitet – maktutövning – skapar och upprätthåller hierarkier och spänningspunkter, vilka RUSKs musiker med musikaliska medel nu ska sätta fingret på och blottlägga.

Outi Tarkiainen är årets temakompositör. (Foto: Sigel Eschol)

Kompositörens indirekta makt

Under romantiken skedde en förskjutning av musikens roll i samhället: En del musik blev Konst, musiker och tonsättare konstnärer och i de allra klarastes stjärnglans ville även makthavare sola sig och använda för egna syften. I andra änden av spektret finns tonsättare vars kön, hudfärg, ideologiska eller kulturella hemvist eller sociala budskap inte har behagat makteliten och följaktligen aktivt motarbetats.

Årets temakompositör för RUSKfestivalen är Outi Tarkiainen. Hennes musik har bl.a. uruppförts på BBC Proms i höst. Hon formulerar sin syn på kompositörens makt så här:

”Kompositörens makt är indirekt men kan ändå obemärkt växa till sig och ha en stor inverkan [på människor]. Kompositören har kontakt till musiker och genom dem till sin publik.  Musikens universella språk kan ta sig förbi människors skal ända till deras inre. Tankar och känslor som viskas från hjärta till hjärta, som pratar bortom ord, kan möta publiken på ett mycket slagkraftigt sätt. Då kan makten vara stor!”

Den indirekta makt som Tarkiainen påtalar sätter fokus på tonsättarens nätverk och kontext, dvs. den scen eller plattform som möjliggör den position från vilken hen kan ”viska” tankar som kan slå an strängar hos mottagliga publiker. De teman som kompositören har makt att ta sig an kan genom musikaliska upplevelser skapa t.ex. känslor av samhörighet och ligga till grund för aktivism. Att medvetet försöka förhindra tillgång till scener och nätverk är en form av maktutövning där syftet är att vingklippa kompositörens samhälleliga budskap.

Makt och ansvar

RUSKfestivalens makttematik har spridits över sju konserter av vilka några har getts illustrativa namn som belyser temats många dimensioner. En av dessa är onsdagens öppningskonsert ”Inner circle” med undertiteln ”om makt och ansvar” där musik av Pierre Boulez samsas med Beethoven, Haydn, Tarkiainen och Sjostakovitj.

Enligt Fagerlund var Boulez självskriven inom ramen för det här temat. Boulez har varit en verklig maktutövare vad gäller att negligera men också lyfta fram tonsättare. ”Hans roll som kulturperson överskrider klart hans roll som tonsättare”, sammanfattar Fagerlund.

Fagerlund träffar huvudet på spiken; jag kan inte på rak arm minnas när jag har hört Boulez musik live senast. Ändå har han i egenskap av betydande dirigent, IRCAM-grundare och via egna analytiska skrifter samt musikhistorieskrivningen erhållit en unik maktposition inom den västerländska konstmusiken. Via hans Pianosonat nr 1 (1946), nu spelad av Paavali Jumppanen, når hans klingande makttentakler även Schaumansalen.

Senja Rummukainen (Foto: Jaakko Paarvala)

Om man speglar Boulez mot Haydn ter sig förhållandet till makthavare annorlunda: ”Papa” Haydn försökte, genom den lilla makt han som musikalisk betjänt hade, förbättra sina musikers arbetsbild. Själv hade han mer plikter än rättigheter hos furst Esterházy, ändå spred sig hans musik över världen och hans indirekt makt i formen av inflytande över musikaliska former som t.ex. stråkkvartetten och symfonin är odiskutabel.

Beethoven gick sina egna strider medan Sjostakovitj konstant hade en problematisk balansgång med makten i Sovjet. Som kontrast till maktintriger kan man finna fristad i Tarkiainens verk för solocello Thy Words Submerged in Stone (Sanasi kiveen uponneet, 2011) som behandlar det största löftet man kan ge en annan människa och glädjen i ett äkta förtroende mellan människor. Senja Rummukainen tolkar verket.

Makt och balans

Att livet är en balans mellan glädje och sorg lyfts fram på torsdagskonserten ”Garden of Joy and Sorrow” med undertiteln ”makt och balans”. Konserten lånar sitt namn från Sofia Gubajdulinas spirituella trio för flöjt, altviolin och harpa. Maktbegreppet visar sig här i musikaliska former, strukturer och gränsdragningar. Exempelvis i Franz Anton Hoffmeisters Solokvartett nr 1 D-dur för kontrabas, violin, viola och cello utmanar Niek de Groot och hans kontrabas kvartettraditionens stämbalans medan Missy Mazzollis kvintett Magic with every day objects (2007) svävar fritt över genregränser.

RUSKfestivalen genomsyras av en tanke om genreöverskridande verksamhet vilket bl.a. syns i den ofta mycket välbesökta barnkonserten ”Lilla RUSK”, i samarbeten med den lokala jazzföreningen och genom att inkludera andra konstformer som t.ex. dans, video, visuell konst eller ordkonst.

Samarbete eller maktkamp

RUSK har genom sitt fokus på nutida musik i novembermörkret nischat in sig som ett självklart komplement till Musikfestspelen Korsholms mera traditionella profil. De tu håller dessutom på att bli tre då Mellersta Österbottens kammarorkester (MÖK) sedan ett par år tillbaka har kompletterat den österbottniska festivalfloran med sin egen kammarmusikfestival i maj. I samma andetag borde även vintriga Kaustby kammarmusikvecka nämnas. Det finns en festival för varje årstid.

Jószef Hárs dirigerar Mellersta Österbottens kammarorkester på Ruskfestivalen. (Foto: Erika Nyholm)

MÖK, under ledning av József Hárs, medverkar i den senare av fredagskonserterna ”Strings to the Bone”, med namn från det stråkorkesterverk av Fagerlund som orkestern uruppförde år 2016. Outi Tarkiainens i sin Liebklinge för sopransaxofon och orkester (2015), som Jukka Perko också uruppförde, är en mera öppen historia eftersom kompositören avsäger sig en del av sin deskriptiva makt genom möjlighet till improvisation. Konsertens första halva fokuserar på Stravinskys Konsert för stråkar D-dur (1946) och Aaron Coplands klarinettkonsert (1948). Sundqvist fungerar som solist.

Pulsens makt, är något av tema för kammarorkesterns konsert, berättar Fagerlund och om man spinner vidare på den tråden tangerar den sista konserten ”om makt och maktlöshet” det tillstånd av pulslöshet som ingen makt rår på, nämligen döden. Inom detta ramverk av maktlöshet klingar bl.a. Tarkiainens moderna klagovisa Kunnes kivi halkeaa (2008) ett verk baserat på Sirkka Turkkas dikt Kipu ei kasva mitään där diktjaget beklagar sin avlidna mor.

All(most) female panel

En av årets mest mångbottnade konserter är onekligen fredagens konsert med det svåröversatta namnet ”Siimes”. Namnet, lånat från Tarkiainens blåskvintett (2017), är en allegori för  ”ett gömställe i skogens skygd varifrån man lätt kan observera den omgivande verkligheten”. Konsertplatsen, Malmska gårdens historiska museala krypin, fördjupar den mångbottnade titeln: Genom att på museet lyfta fram tre verk av skrivna av kvinnor (Clara Schumann, Tarkiainen och Gubajdulina) blottläggs maktstrukturer och spänningen mellan centrum och periferi.

Å ena sidan kan man som Tarkiainen – bosatt i Ivalo – själv välja att bo  ”perifert” och använda närheten till naturen och den samiska kulturen som en styrka i skapandeprocessen. Å andra sidan, har kön ofta har varit en bidragande orsak till varför en del kompositörer förpassats till musiklivets utkanter. Men kön är givetvis inte enda grunden för diskriminerande strukturer: År 1979 var Gubajdulina en av sju kompositörer som svartlistades av den Sovjetiska kompositörsföreningen.

Även om könsbalansen är sundare än förut har RUSK utgående från tidigare års val av främst manliga temakompositörer inte direkt anledning att slå sig för bröstet: Av totalt 10 temakompositörer har två varit kvinnor då Cecilia Damström år 2017 delade äran med Raoul Björkenheim, Ralf Nyqvist och Sauli Zinovjev.

Fagerlund påpekar att det är en jätteviktig diskussion som nu förs angående könsfördelningen på konsertprogram men valet av Tarkiainen som temakompositör ser han inte utgående från maktbalansen mellan män och kvinnor: valet av tematonsättare görs utgående från kvalitet. Tarkiainen har ett spännande och personligt uttryck, slår Fagerlund fast och genom detta manifesteras också den makt konstnärliga ledare har, dvs. mandatet att lyfta fram intressanta tonsättare och musiker och förena dem kring tematiska helheter.

Anna-Maria Helsing blir konstnärlig ledare för Ruskfestivalen från år 2020. (Foto: Heikki Tuuli)

”Toffe och Basse” abdikerar

Efter sju år vid makten kommer  ”Toffe och Basse” – som har blivit ett begrepp i Jakobstad – att abdikera och ge det konstnärliga ansvaret vidare till Anna-Maria Helsing. Fagerlund medger att det är vemodigt men att tiden är den rätta för att ge över ansvaret för festivalen som nu har genomlevt den störst växtvärken.

Ur ett lokalt perspektiv sett har Fagerlund och Sundqvist förvaltat sitt maktkapital väl: Man har samlat internationellt högtstående musiker, skapat en kreativ miljö i Campus Allegro och bjudit på konsertupplevelser som inte hör till det vanliga för orter av Jakobstads storlek. RUSK har nått skolålder och jag hoppas att även framtida upplagor kommer att granska omvärlden med en förstaklassists energi och livsbejakande nyfikenhet.

Kaj Ahlsved
Skribenten är musikforskare och kritiker

 

Läs mer

RUSK Kammarmusik i Jakobstad 19.-23.11.2019

 

[Christoffer Sundqvist och Sebastian Fagerlund. Foto: David Viklund]

[9.11.2019]

  • Arkistot